Under våren fram till semestern gick jag ner ca 10 kg. Under semestern ökade jag nåt kilo men när vardagen var åter så skärpte jag till mig och var på banan igen. 

Sen släppte jag kollen på maten men höll mig inom ramarna för vad som var ok. Känner snabbt på byxorna om jag ökat i vikt och de kändes bra. Vågen har jag nonchalerat och inte ställt mig på sen i augusti. 

Motionen har inte varit mer än någon promenad i veckan samt cyklin till och från jobbet. 

Men så frågade min mamma hur det går för mig med vikten, den står nog stilla för jag känner inte att jag gått upp. Va skönt sa hon! Men så tänkte jag, jag borde kanske ställa mig på vågen. Fick chock, jag hade ökat några kilo i vikt, vilket borde ha känts på kläderna, men icke, så jag undrar vart dessa kilon har satt sig?!

Så i måndags drog jag igång med rivstart och ska jäklar i mig gå ner x antal kilon. Bra och hälsosam mat samt motion. Minst tre pw a' 45 min per vecka samt cykling till och från jobbet. Blir det mer motion så är det bara ett plus!

Och nu undrar ni varför skiver hon om detta? Är hon utseende fixerad? 

Då kan jag svara er att detta rör sig inte om mitt utseende, jag är nöjd med hur jag ser och trivs i min kropp.

Problemet är att jag har så många sjukdomar i släkten vilka mycket väl kan ligga i generna och drabba mig, och med övervikt så drabbas man lättare av dessa sjukdomar så jag känner att är det nåt jag kan göra själv för att mota bort sjukdomarna så vill jag ju givetvis göra det. Och att gå ner i vikt är ett av sätten och det ska jag bara klara! Så är det!

Och varför jag delar med mig av detta till er är för att jag tänker mig att det blir som en morot, klart jag kan visa bloggläsarna att jag klarar detta, för det ska jag!

Och skulle jag någon dag drabbas så känns det skönt att veta att man gjort allt man kan för att hålla de borta    

Med lite lätt kaxig ton    avrundar jag detta inlägg och önskar er en riktigt fin fredag!

Kram

M