För någon vecka sedan hyllade jag min man här på bloggen. Nu är det dags för nästa hyllning. Sen här gången ska jag hylla våra älskade barn. Utan dem vet jag inte hur livet skulle se ut. Vad gjorde man med all tid innan barnen kom?

Matilda föddes en mars morgon 2004. Vi var 23 resp. 25 år när vi blev föräldrar första gången. Den känslan är obeskrivlig! Och den uppstod även andra gången.
Matilda har alltid varit en försiktig, klok, smart, rolig och omtänksam tjej.
Hon går sin egna väg och faller inte i fällor eller för kompistryck. Hon är trygg med båda fötterna på jorden.
När vi umgås själva så är det precis som jag pratar med en jämngammal vän.
Matilda är en fotbollstjej som spelat sen hon var 6 år.
Älskade Matilda, fortsätt vara DU!

Och sen en mörk julaftonskväll 2006 kom vår tomtenisse Anton.
Anton är en blyg och tillbakadragen kille när han är med nya människor. Han har humor och kommer med roliga kommentarer. Han är smart men med sin blyghet håller han ofta tillbaka på det. Han är omtänksam och hjälpsam. Han älskar fotboll och att spela tv spel.

Dessa underbaringar är så goa med varandra och bryr sig så mycket. De har lätt för att umgås tillsammans och de bråkar väldigt sällan.
Varje kväll säger de godnatt och kramar om varandra. Den magin som uppstår då är fantastisk. Äkta syskonkärlek!

Fortsätter de att vara sig själva och som de är nu kommer jag inte vara orolig för framtiden.

Matilda och Anton, mamma älskar er så obeskrivligt mycket! Ni är mitt allt!
Vet att er pappa känner likadant.