Idag är det Black Friday, black instämmer även på mitt humör idag. Vilket inte är likt mig, men nu är det så att min bägare håller på att svämma över pga frustration över hur vissa människor är i sitt beteende och sätt.

Människor som vänder kappan efter vinden, säger en sak och sedan visar en annan sida, avsaknad av verklighetsuppfattning, opålitlighet?..listan kan göras rätt lång. Men ni förstår nog vilken typ av människor jag menar.

Har ni någon sådan i er omgivning eller känner till att dem finns?

Om inte, var glada för det. Som tur är har jag inte någon sån här typ nära mig men ändå blir jag så upprörd för att andra närstående drabbas. Och man märker av dem ändå.

Oavsett hur upprörd jag blir så är det faktiskt människan med dessa egenskaper som det är mest synd om, fruktansvärt mycket synd om!

I långa loppet blir det ohållbart att vara så och de måste fundera över hur de beter sig och försöka rannsaka sig själva och jobba på en bättre attityd, men det värsta är att jag tror inte att de kommer komma till insikt med det. Och säger någon till dem så tar de inte till sig det.

Summa summarum, denna typ av människor kommer alltid finna i vår värld är jag rädd för och det är väl bara för en annan att gilla läget och hoppas på att de håller sig på så långt avstånd som det bara är möjligt. För att min bägare inte ska svämma över fler gånger tänker jag sätta på mig skygglappar och hålla mina goda människor ännu hårdare och närmare hjärtat.

Finns inte mer att orda om detta nu, jag tackar er som läst mitt lilla utbrott. Och jag sätter punkt genom att citera en god person: ? Over and out?

Trevlig helg!!

M

Under våren fram till semestern gick jag ner ca 10 kg. Under semestern ökade jag nåt kilo men när vardagen var åter så skärpte jag till mig och var på banan igen. 

Sen släppte jag kollen på maten men höll mig inom ramarna för vad som var ok. Känner snabbt på byxorna om jag ökat i vikt och de kändes bra. Vågen har jag nonchalerat och inte ställt mig på sen i augusti. 

Motionen har inte varit mer än någon promenad i veckan samt cyklin till och från jobbet. 

Men så frågade min mamma hur det går för mig med vikten, den står nog stilla för jag känner inte att jag gått upp. Va skönt sa hon! Men så tänkte jag, jag borde kanske ställa mig på vågen. Fick chock, jag hade ökat några kilo i vikt, vilket borde ha känts på kläderna, men icke, så jag undrar vart dessa kilon har satt sig?!

Så i måndags drog jag igång med rivstart och ska jäklar i mig gå ner x antal kilon. Bra och hälsosam mat samt motion. Minst tre pw a' 45 min per vecka samt cykling till och från jobbet. Blir det mer motion så är det bara ett plus!

Och nu undrar ni varför skiver hon om detta? Är hon utseende fixerad? 

Då kan jag svara er att detta rör sig inte om mitt utseende, jag är nöjd med hur jag ser och trivs i min kropp.

Problemet är att jag har så många sjukdomar i släkten vilka mycket väl kan ligga i generna och drabba mig, och med övervikt så drabbas man lättare av dessa sjukdomar så jag känner att är det nåt jag kan göra själv för att mota bort sjukdomarna så vill jag ju givetvis göra det. Och att gå ner i vikt är ett av sätten och det ska jag bara klara! Så är det!

Och varför jag delar med mig av detta till er är för att jag tänker mig att det blir som en morot, klart jag kan visa bloggläsarna att jag klarar detta, för det ska jag!

Och skulle jag någon dag drabbas så känns det skönt att veta att man gjort allt man kan för att hålla de borta    

Med lite lätt kaxig ton    avrundar jag detta inlägg och önskar er en riktigt fin fredag!

Kram

M

Då var det sista dagen i oktober, tänk va tiden går.
De här månaden har gått extra fort, kanske beror det på att jag bytt jobb och det är mycket att lära sig och man har så skoj.

Månaden har inte bjudit på så mycket extra utan vardagslivet har rullat på.
November kommer bli desto festligare hehe

Nä nu ska jag prova på Just Dance som tomten kom tidigt med hihi

Avrundar med ett axplock av bilder från mitt oktober och önskar er en fin november månad.

Kram
M

I vårt fredagsmys var det inget kaos men i Sunes var det verkligen kaos! Med andra ord jag och barnen har varit och sett musikalen Sune-kaos i fredagsmyset!
Den var så galet roligt och bra. Vi skrattade så vi kiknade, magen gör ont. Eftermiddagens underhållning lever jag länge på.
De åker nu runt på Sverige turné, kommer de till en stad nära er så kan jag varmt rekommendera er att se den. Minatt barn är 9 och 12 år och de gillade den jätte mycket!

Nu väntar snart lördagsmys. Ikväll är jag och sonen själva. Maken är ute med några kompisar och dottern är på tjejkväll.
Här hemma ska vi göra repris på gårdagens middag, burgare delux och se på film.
Vid kl 20 vill jag kika på Så mycket bättre. Tittar ni på det?

Önskar er en fin lördag kväll!

Kram,
M

För någon vecka sedan hyllade jag min man här på bloggen. Nu är det dags för nästa hyllning. Sen här gången ska jag hylla våra älskade barn. Utan dem vet jag inte hur livet skulle se ut. Vad gjorde man med all tid innan barnen kom?

Matilda föddes en mars morgon 2004. Vi var 23 resp. 25 år när vi blev föräldrar första gången. Den känslan är obeskrivlig! Och den uppstod även andra gången.
Matilda har alltid varit en försiktig, klok, smart, rolig och omtänksam tjej.
Hon går sin egna väg och faller inte i fällor eller för kompistryck. Hon är trygg med båda fötterna på jorden.
När vi umgås själva så är det precis som jag pratar med en jämngammal vän.
Matilda är en fotbollstjej som spelat sen hon var 6 år.
Älskade Matilda, fortsätt vara DU!

Och sen en mörk julaftonskväll 2006 kom vår tomtenisse Anton.
Anton är en blyg och tillbakadragen kille när han är med nya människor. Han har humor och kommer med roliga kommentarer. Han är smart men med sin blyghet håller han ofta tillbaka på det. Han är omtänksam och hjälpsam. Han älskar fotboll och att spela tv spel.

Dessa underbaringar är så goa med varandra och bryr sig så mycket. De har lätt för att umgås tillsammans och de bråkar väldigt sällan.
Varje kväll säger de godnatt och kramar om varandra. Den magin som uppstår då är fantastisk. Äkta syskonkärlek!

Fortsätter de att vara sig själva och som de är nu kommer jag inte vara orolig för framtiden.

Matilda och Anton, mamma älskar er så obeskrivligt mycket! Ni är mitt allt!
Vet att er pappa känner likadant.

Då var det måndag och en ny härlig vecka ligger framför oss. Veckan börjat med 24 oktober vilket inte bara är FN dagen utan även makens födelsedag!

Förra veckan blev det härliga höstpromenader i både regn och vackra färger. Joggingturer, restaurangbesök, fic och trix hemma. Fifa spel med sonen och en helg full med familjemys!

Nu ska jag ladda upp med tapas bricka till mannen kommer hem från träningen så ska vi fortsätta fira.

Gör er en fin vecka!

Kram
M

Sitter på Espresso house just nu med en god kopp kaffe, Flat White, det är visst en höstnyhet. God och värmande var den!
Stod en bra stund och kikade på alla sötsaker men jag tog inget, det får bli ordentlig skärpning nu fram till jul.
Har denna vecka påbörjat med morgon PW som jag var duktig på förut. Det är på något sätt lättare att gå ut i morgonmörkret än på kvällen. Mitt mål är att komma ut 3 ggr i veckan samt på helgerna.
Heja mig!

Strax ska jag resa mig upp ur denna sköna fåtölj och ge mig iväg på massage. Fick det i present av min man på vår bröllopsdag, ska bli riktigt skön med en avkopplande stund av egen tid.

Ikväll blir det ev fotboll, vi får se hur vädret är. Just nu är det duggregn och grått. Varit mörkt hela dagen.

Ha en fin kväll!

Kram
M

Jag vill med detta inlägg hylla min underbara man Johan. Vi träffades i ett chattrum på Lunarstorm i augusti 2000. I mars 2001 träffades vi IRL. Vi hade under dessa 8 månader haft mail och telefon kontakt och lärt känna varandra väl. Så den dagen vi träffades i mars 2001 så kändes det på något sätt så naturligt, pirrig var jag men inte nervös. 

Som för många andra så sa det  "klick" när vi sågs på busstorget i Borås. Det var där Johan bodde då vi träffades. 

Efter ett par månder flyttade han till Kalmar. Och efter några månader igen kom jag till Kalmar med mitt flyttlass. (Det kan ni läsa om i ett tidigare inlägg)

Jag kan än idag få samma pirriga känsla inom mig när jag ser Johan eller tänker på honom. 

Han är min absolut bästa vän och är den person som alltid finns vid min sida, stöttar mig i vått och torrt. 

Vi skrattar åt samma saker och har samma humor, vi kan skämta högt och lågt om och med varandra. Vi kan även bara sitta tysta och ändå känna vad den andra tycker och tänker. 

Dagar då jag kanske inte känner mig topp får Johan mig på andra tanker och humöret vänder. 

Han är otroligt omtänksam, hjälpsam, romantisk, rolig och snygg! Han överraskar mig med blommor och presenter, fixar kaffe på sängen om helgerna, händer även vardagar ibland. 

Han har god hand med barn och äldre, jag har aldrig hört ett ont ord om Johan från någon. Han får alltid högsta betyg! 

När vi under 1,5 år var separerade var han den som jag vände mig till, han brydde sig otroligt mycket om mig och fanns alltid vid min sida trots att det var jag som valt att vi skulle gå skilda vägar. 

Jag insåg att det finns ingen bättre man än Johan, han har allt. Jag är såååå tacksam över att han ville ta mig tillbaka och fortsätta leva sitt liv med mig efter vad jag utsatt honom för. 

Nu har det gått 3 år sedan vi flyttade ihop igen, denna period har verkligen stärkt oss. Inget ont som inte har något gott med sig. Vi brukade alltid säga i början när vi bodde ihop: Du och jag för alltid.... Ja så är det, det är du och jag för alltid Johan. Trots med- och motgång så står vi starka och tar oss ur dessa situationer. Störst av allt är kärleken och det är nåt vi har mängder av i denna familj, KÄRLEK!

Tack Johan för allt du ger mig och barnen, tack för allt din kärlek och värme!

Jag älskar dig av hela mitt hjärta     

Puss och kram 

Din fru M